Den här sidan har översatts automatiskt.
Talar flytande ryska, är översättare, universitetslektor och anglikansk lekmannaläsare.
Bill Carey talade flytande ryska, var översättare, föreläsare på universitet och anglikansk lekmannaläsare. Han hjälpte många att förstå och bättre uppskatta den ryska kulturens storhet. I slutet av det "kalla kriget", under den aldrig tidigare skådade perioden av öppenhet och utbyte av information och idéer, kom nya insikter från båda sidor av det som hade varit en "järnridå". Både i Ryssland och på IofC:s center i Caux, Schweiz, fick Bill och hans fru Rosemary många vänner och var mycket omtyckta och betrodda.
Bill talade inte bara flytande ryska, utan under sina tre år vid University of Alberta i Edmonton, Kanada, hade han arbetat med kollegor på ett projekt för att ta fram en slutgiltig version på engelska av de fullständiga verken av 1800-talspoeten Pusjkin - en formidabel uppgift! Bill utmärkte sig genom att hans översättningar av några av dikterna valdes ut som de bästa versionerna. I 15 år undervisade han i ryska studier vid Ealing Technical College i London.
1989 togs Europa med överraskning. Perioden omedelbart efter Berlinmurens fall, slutet på det "kalla kriget", det gradvisa hävandet av järnridån och återuppkomsten av oberoende stater i Östeuropa kan också betraktas som den "ryska våren", så stor var törsten i själva Ryssland under åren efter Sovjetunionens fall efter ett utbyte av information och idéer med västländerna och omvärlden i allmänhet.
Svaret från vår sida omfattade initiativ från ett antal individer och grupper som sysslade med olika områden i olika delar av detta enorma land. Nya förhoppningar uppstod: Var tron verklig? Kunde frihet fungera? Eller en ekonomi som inte var centralstyrd? Kunde orättvisor förlåtas, nationella motsättningar övervinnas? Kunde man läka tidigare lidande? Ryssar från många samhällsskikt började resa till Caux, det internationella konferenscentret Initiatives of Change i Schweiz - affärsmän, lärare, politiker, musiker, skådespelare, journalister (som Andrej Mironov, som dog tidigare i år) och författare (det var då Solzjenitsyn lät göra en film om sitt Nobelprisuttalande "Ett ord sanning") .
Bill, med helhjärtat stöd av sin fru Rosemary, spelade en viktig roll i allt detta och reste upprepade gånger för att uppmuntra ryssar som hade svarat i Moskva och på andra håll och tog också hand om dem på Caux. Med stor känslighet byggde de upp vänskapsband och inspirerade till förtroende. Andra av oss lärde oss av hans förståelse för den ryska bakgrunden.
Bill var mycket anspråkslös till sättet och gav också lojal service till sin kyrka St Mary's, Witney, där han var lekmannaläsare. Han kommer att saknas av tacksamma vänner på många platser och definitivt i båda ändarna av vår kontinent!
David Hassell
English
