En värld fri från hat, rädsla och girighet

I ett tal i Caux i juni 1949 sade Frank Buchman: "Vad människan vill ha är trygghet - en värld fri från hat, rädsla och girighet. [Att återskapa världen, sidan 171]

Visionen i inledningen till den här webbplatsen är säkert en längtan som miljoner människor delar och har uttryckt på olika sätt. Ändå väljer människor, rörelser och nationer gång på gång att mobilisera hat, rädsla och girighet för att förändra världen. Vid denna tidpunkt i historien bevittnar vi fruktansvärda scenarier där dessa krafter är i spel.

Det palestinska folket har förtryckts under lång tid med krympande förhoppningar om frihet och självständighet. Tyvärr bar Hamas grymma attack den 7 oktober kännetecknen för människor som har närt hat i åratal. I sin hämnd verkar den israeliska regeringen drivas av extrema nivåer av hat och ilska. Oskyldiga palestiniers liv verkar inte spela någon roll. Slaktandet av människor är obevekligt.

Vi kan gå till Ukraina. Ryssland försöker krossa en nations identitet för att återuppbygga sin egen förlorade ära och makt. Vi kan åka till inbördeskriget som rasar i Sudan eller Myanmar. I USA underblåser Trump rädslans och hatets krafter för att komma tillbaka till makten. I det nyligen genomförda valet till Europaparlamentet utnyttjade olika politiska partier människors rädsla för massinvandring.

Rädsla och hat används som bränsle i en kamp för en bättre framtid.

Några av mina vänner i skolan trodde starkt på en marxistisk revolution för att uppnå ett rättvist och rättvist samhälle. Men när vi lärde oss om den franska revolutionen frågade vår lärare: Varför dödade revolutionen sina egna barn? Det stod klart för mig att hat helt enkelt inte kan vara bränslet för frigörelse och det mödosamma arbetet med att bygga ett rättvist samhälle. När jag åkte till Latinamerika och arbetade för MRA/IofC på 1970-talet såg jag att rädsla kan vara en stark kraft för motsatsen till vad människor längtar efter. Rädslan för kommunistiska revolutioner gav upphov till brutala militärdiktaturer.

Ideal beskriver ofta det ouppnåeliga och avskrivs som illusioner. Men som alla vet som har tittat på höjdhopp inom friidrotten gäller följande regel: Om du inte hela tiden höjer ribban hoppar du inte högre. Ideal handlar alltid om att sträva efter perfektion, att komma närmare men aldrig riktigt nå ända fram. För mig är orden om en "värld fri från hat, rädsla och girighet" eviga ljus av hopp som fortsätter att tändas i kalla vindar och mörker. De är ord skrivna på vita moln som kan ge vika för mörka olycksbådande moln och försvinna bakom horisonten. Men de kommer alltid att dyka upp igen och inspirera.

Jag har hittills gjort ett medvetet utelämnande. Jag har knappast nämnt girighetens makt. Precis som de andra två destruktiva krafterna är girigheten insvept i ett språk som lurar oss, men den här gången ännu mer. Ta rädslan innan jag går vidare till girigheten. Människor vill skydda sin kultur och sin identitet. Många nykomlingar har vuxit upp i samhällen som slits sönder av våld. De kommer att ta med sig sina konflikter och i viss mån är det sant. Problemet är att rädslan hindrar oss från att se medmänniskor i nöd. Den splittrar.

Hur är det nu med girighet? Vi har använt lite omslagspapper som inte precis är osjälviskt, men definitivt mer acceptabelt än girighet. I åratal har vi fått höra att egenintresset är djupt rotat i vår mänskliga natur och att det genom en god organisation kommer att kanaliseras till att bygga ett bättre samhälle för oss alla. Friheten att söka fördelar och vinst för oss själva kommer att uppmuntra kreativitet och initiativ. Och det går inte att förneka att vi har ett ekonomiskt system som har gett oss en allt högre levnadsstandard och imponerande tekniska framsteg.

Jag kan se den chockerande lyxiga livsstilen hos de rika och superrika och bli arg över deras girighet. Men hur är det med de miljontals vanliga människor som har lyckats ta sig ur fattigdom och nu har en god levnadsstandard? Jag går genom vårt stora lokala köpcentrum. Rader och hyllor med ett fantastiskt överflöd av produkter. Så många olika sorters mat, kläder, verktyg, elektronisk utrustning, böcker, köksredskap. Valmöjligheterna är överväldigande. Är det inte så att alla dessa människor bara njuter av fördelarna med ett samhälle och ett ekonomiskt system som har nått ett mycket avancerat utvecklingsstadium? De drivs knappast av girighet.

Jag tror att det finns en obehaglig sanning gömd i denna skenbara framgång. I vårt konsumtionssamhälle är "tillräckligt" aldrig tillräckligt, "tillräckligt" är "lite mer", och vi slutar aldrig. En armé av människor som arbetar med marknadsföring och reklam ser till att vår önskan om något mer och bättre ständigt stimuleras. Internet har gett dem till synes oändliga möjligheter att nå in i vår integritet och få vår uppmärksamhet. Fåtalets girighet har förvandlats till en rastlös jakt på lite mer för miljontals människor.

När våra europeiska förfäder "upptäckte" resten av världen började de exploatera naturresurser och sina medmänniskor, drivna av en girighet som var hård och brutal i sina konsekvenser. Slaveriet var ett av de värsta brotten, men det finns ett oändligt spår av förtryck och förnedring samt miljöförstöring. Å ena sidan är vår utveckling en imponerande bedrift. Å andra sidan finns det elände och förstörelse, och några av rötterna till denna framgång är ren girighet.

Låt oss inte bli lurade av omslagspapperet. I mina diskussioner med vänner var jag övertygad om att hat inte kunde föra oss i närheten av verklig rättvisa, men jag var inte lika klarsynt när det gällde girigheten i hjärtat av vårt eget ekonomiska system.

Frank Buchman var passionerat engagerad i att ge ett svar på nazismens och kommunismens ideologier åren före, under och efter andra världskriget. Han var djupt oroad över att materialismen hade blivit ideologin i hans hemland USA. Men var han, och alla vi som har följt i hans fotspår, medvetna om den farliga motor som mal i hjärtat av vårt ekonomiska system? En motor som drivs av girighet, som bryter ned vår miljö, ett hot inte bara mot vårt andliga och moraliska liv och vår relation till Gud, utan mot själva vår existens.

En av IofC:s grundläggande sanningar är att människor kan förändras, i sin motivation, sitt syfte och sina handlingar. Och vi har ofta citerat Dr Hans Boeckler, ordförande för fackföreningarna i det som vid den tiden var den brittiska zonen i Västtyskland: "När människor förändras, förändras samhällets struktur, och när samhällets struktur förändras, förändras människor. [Att återskapa världensidorna 172-173]

Jag har blivit alltmer missnöjd med hur jag har använt dessa ord. Initiatives of Change föddes inom den europeiska och amerikanska kulturen och samhället. Har utmaningen av våra strukturer begränsats till ramverken inom vårt ekonomiska system, men hållits borta från att skaka om själva grundvalarna för det?

När jag återvänder till rubrikens vision och dessa krafters makt i nuläget känner jag mig ganska hjälplös. Men jag tror att Buchman slog huvudet på spiken när han sade

"En extrem ondska måste bemötas med en extrem godhet. En fanatisk jakt på det onda genom en passionerad jakt på det goda.... Endast en passion kan bota en passion. [Buchmans tal "The Answer for any 'ism' - even materialism" på 10-årsdagen av lanseringen av Moral Re-Armament. Att återskapa världensidan 163]

Denna passion handlar inte om fanatism, utan om engagemang och ett öppet hjärta, att dela andras smärta.